Han grep henne om handen så hårt, att hon drog den tillbaka med ett lätt rop.
—Ser du den ryttaren, som viker ut där ur raden? frågade han. Jag vet, vem det är. Jag kände genast igen honom bland de andra. Det var på honom jag satt och väntade dag efter dag i Vreta.
—På den farligaste av alla? Jag känner igen honom också jag.
—Jag trivs inte med mig själv, om inte jag går ut, där isen är skörast.
—Men så betänk då, vad det gäller. Han har ett hårt hjärta den ryttaren.
—Det hårda hjärtat kommer att bulta häftigare vid mötet än mitt.
—Och om han sätter dig i fängelse.
—Ja, så sover jag inte bättre i själastugor och härbärgen.
Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln åt svennerna, men hästarna ströko baklänges, så att han blev stående alldeles ensam. Han höll ännu fru Luitgards ridspö, som han hade lånat under färden.
Överst på kullen flämtade en glödhög med små lågor, och en skepnad rörde i den och läste besvärjelser.