Ryttaren red, stor och svart, uppför kullen, och Djurkretsens stjärnbilder stirrade över honom med grönvitt eller rödaktigt blänkande ögon. Han blev större och större, ju högre upp hästen steg, och skölden och det tunga fladdrande täcket skymde natthimmeln.
—Har du allt färdigt? Begynn! sade han.
Skepnaden vid elden gjorde en avvärjande och bedjande åtbörd och steg sedan med vred hastighet mitt in i lågorna.
—Ja, en sista gång skall jag visa dig, vad jag förmår, du Satan i riddarskrud, svarade han och stack händerna i den brinnande högen. Han strödde ut elden omkring sig, och den droppade från fingrarna utan att sveda dem. De breda och osäkra stegen tydde på, att han började falla i yrsel, och en vit rök omsvepte honom småningom alldeles.
Det rasslade i ryttarens järndräkt.
—Jag vill veta om framtiden, om min kära dotter Ingeborg, som jag har lovat åt Erik Menved, den unge.
Röken stod nu rakt upp i höjden som en fura, och ur toppen sjöng en späd och gnällig stämma:
—Jag ser, jag ser. Hon skall föda elva ofullgångna foster och aldrig få omfamna en vuxen dotter eller son, och själv skall hon förgås av sorg.
Det klirrade åter i rustningen.
—Att jag har tålamod att höra er, eländiga spåkarlar, som jag i grund föraktar! Att vidskepelsen sitter mig så djupt i blodet! Sak samma. Fortsätt! Jag har väl andra barn än flickebarn. Jag har också söner.