—Jag var en ond människa då, därför att ingen gjorde mig annat än ont. Signe Gud den välmenande Valdemar, som skänkte mig dig till ärlig hustru. Han gav mig ingen lag att lyda, men det, som var bäst för mig, frid, hem och något att omhulda. Och därför blev jag god.
Gistre såg upp och tillade:
—Själv fick han den tyngsta arvelotten. Yrsa, Yrsa-lill, du kan tala frimodigt till mig. Jag är inte missundsam. Tänker du ännu på honom?
Ett ögonblick dröjde hon med svaret som för att reda ut sina halvglömda drömmar. Hon fick åter något sömngångaraktigt över sitt väsen.
—Nej, sade hon lugnt efter en stund och hade redan nyfiket vänt sig åt gatan till.
På andra sidan hängde skomakardöttrarna över den nedslagna bodluckan för att komma åt att se på de kungliga fruarna och fröknarna, som just gingo förbi. Magnus' lilla dotter Rikissa, som skulle vigas till nunna i det nya klostret, gick redan höljd i ett vitt dok, men hennes syster Ingeborg, som var lovad åt Erik Menved, skrattade av förtjusning, var gång hon snavade på sin långa rock. Mellan sig hade de Erik Menveds lilla syster Märta, som redan hämtats för att fostras till drottning åt den svenske trontagaren. Men hon ville icke hålla dem i handen, hur ivrigt de bådo, utan såg från den ena till den andra litet främmande och kyligt. Bakom henne kom den höftsmala drottning Helvig, fager, saktmodig och skygg, som en hustru åt Magnus måste vara. Och hon märktes icke mycket bredvid sina muntert bullersamma fränder från Holstein. Herr Svantepolk, som hade en jättehögt vajande grön fjäderbuske på stålhuvan, ledsagade henne på tvären, nästan baklänges, med hennes mantel och handskar på armen.
En svärm fromma ensittare från sandåsen på norra malmen sprungo på sidorna och tiggde allmosor, nakna som Johannes Döparen, med kors av hopbundna trädgrenar, djurfällar om höfterna och skägg, som räckte till naveln. Ett par vilsekomna kalvar, som stannat vid en av brandtunnorna för att dricka, kesade i väg och jagade framför sig höns och nakna barn. Gömd vid hörnet av ett hus stod en kortväxt ensam man, klädd nära nog som en munk med en simpel läderrem om livet, men han hälsade som en hövding. Det var den fredlöse Alv Erlingsson från Norge.
Ensittarna blevo efter i trängseln och skyndade sig att anropa de med silverlöv bekransade borgarhustrurna. Nästa stund omringade de johanniterna från Eskilstuna och ryckte i deras mantlar, som vände sina åttaspetsiga kors av vitt linne mot solen. Johanniterna hunno knappt annat än att buga och bedja, ty på husknuten vid överskärarnas gata stod ärkeängeln Mikael med sin själavåg, och på guldsmedernas hörn gnistrade Sankt Loyus' biskopsmössa och hammare.
Men nu blev det rörelse uppe på det trånga torget, där tiggare och sjuka lågo på sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om brunnskaret, oblygt ryckte i sär den röda skjortan över barmen. Nu gällde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan började fyllas av rustningar och böljande hästtäcken. Det var marsk Tyrgils Knutsson och den unge väpnaren Matts Kettilmundsson, som kommo med riddarna. Marsken hade nu omsider fått sitt riddarslag.
Silverrassel i trumpetsmattret, silverklang i klockorna, silverglans över brynjorna, silverfjäll på tyglarna, som ringlade i solskenet! Kyrieleis, kyrieleis! Några av de utländska herrarna hade bisonhorn på hjälmarna eller utstående spröten med små fanor. Men de flesta svenskarna voro barhuvade och läto svennerna bära deras hjälmar. Ett helt nytt folk hade vuxit upp ur kloster och städer. Det var samma resliga män, samma klara pannor och ljusletta kinder, men det hårda vecket kring munnen hade blivit mjukare och oroligare och blicken mer uppåtriktad.