—Gistre, kom och se! ropade Yrsa-lill.
—Tyst, tyst! Det är mycket bjälbofolk i staden och man kunde få syn på oss, svarade han. Och snart stod Yrsa-lill åter vid sitt fodertyg, utan att någon av dem nändes spilla mer tid på det ovanliga liv, som hela dagen fortsatte att fylla gatorna. Aldrig hade en man och hans hustru trivsammare och med gladare flit hållit ut i sina sysslor än de båda avkomlingarna av våld och vildmark.
—Kära husbonde, sade hon, när det skymde och hon såg, att han reste sig från arbetet. Fast nätterna blivit ljusa, har jag inte glömt att hälla tran på lampan åt Sankt Markus. Jag har till och med klätt honom med friska blommor. Det har varit min lilla kärlekstjänst åt vår skyddspatron. För hans skull behöver du inte oroa dig. Du kan se här, hur lampan lyser utanför porten.
Gistre tvådde händer och armar och spände åt bältet.
—Det är heller inte på honom, som jag nu tänker. Men jakobsbröderna skola i natt ha möte. Det är därför jag måste gå. Så pass skumt är det ändå, att ingen nu lär känna igen mig. Du vet, hur jag under dessa år har strövat omkring och predikat och hur vårt brödraskap har vuxit. Nu består det inte längre av bara timmermän, kyrkspännare och fattiga. Själva marsken brukar ibland komma till våra hemliga sammankomster. Och nu i natt skola vi gå in i kyrkan och tala för de nya riddarna. Ser du, där komma de!
Han pekade utåt gatan. De, som nästa dag skulle få riddarslaget, voro där redan på väg från riddarbadet till gråmunkarnas kyrka på Kedjeskär. De buro vita skjortor och hade mjuka sandaler av ylle, så att det lät, som om de hade gått barfota. Den första av dem var en liten, mycket spenslig och mycket blek, knappt nioårig gosse med rödaktigt hår och röda ögonlock. Det var Birger, trontagaren, och till namnet var han redan fadrens medkonung.
Gistre kysste Yrsa-lill. Sedan kastade han om sig en kappa och följde efter dem.
Några av stadsborna hade gått upp på murställningarna kring kyrkan åt Sankt Nikolaus. Träplankorna och timmermasterna lyste friskt och blåaktigt vita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt av ställningar. Vid den kungliga borgen, som med sin väldiga kärna blickade ned på kyrkan, reste sig också ställningar med bruntorkade björkar. Vid norra stadsporten och vid gråmunkarnas kyrka var det ställningar. Och där Klaras kloster skulle uppföras, hade redan en del virke upptravats. Allt det myckna friska virket sken i halvskymningen. Så såg det ut, där ett nytt rike höll på att byggas. Det användbara blev hugget och tuktat, det odugliga förgjort, och det kom lås för ladorna. Sankta Klara hade hjälpt sin skyddsling kung Ladulås, och nu var det bådas segerfest. Från en predikstol på kyrkogården utropades med jämna mellanrum Sankta Klaras namn, var gång hälsat med basuner, och själva sommarnatten tycktes lik en rosig och ljuv kvinna, som slöt jorden i sin modersfamn. Höjderna omkring strömmen och fjärdarna sjönko mer och mer undan i rödaktigt töcken och kunde knappt skiljas från luften. Men var kåre, som med sitt glitterstim ilade fram över Mälaren, lyste upp oanade sund och vikar med mörka holmar och vassar.
Ett sus av sång och jubel steg från staden. Hantverkarna kommo från sina olika gator med lövkransade helgonfanor. Bältare och remslagare, skinnare och fatmakare, gulddrivare, pärlstickare, svärdslipare, alla hade de sitt särskilda helgon och sin särskilda sång. Vilken surrande munterhet, vilket dansande, vilket oväsen av fidlare och pipare—och ändå förbands vart ord, var handling med tankar på det, som låg bortom stunden! Skeppsmännen, som nyss fått sin gudspenning i lega, korsade sig, innan de gingo in hos tavernaren. Och första kannan gällde Gudsmoder. Fiskarkarlarna från Södertörn, som sålt ut allt, vad de hade med sig på skutorna, kommo med Sankt Botvids fana, trummande på tomma tunnor, och ställde sina första steg till det lilla kapellet vid stadsporten. De vandrande gesällerna drucko varsamt vid brunnen, för att icke vattnet skulle orenas för andra törstiga gesäller. Och de aktade sig att missbruka heliga namn för att icke locka de yngre till en sådan osed. Vilken andaktsfull och glad tillit över allt det dagliga i en värld, som hade en gud! Var timme, var syssla, var lek fick en djup och högtidlig mening och sjöng hans lov i hantverksstugan och bondgården likaväl som i klostret. Hur utvalda och trygga kände sig icke dessa människor, som till och med i tyget på sina kläder hade slagit in var tolvte tråd under averop. Vaxljuset framför vaggan och båren hade det blivit läst över efter kyndelsmässans ljusgång kring kyrkogården. Saltet hade blivit signat på psalmsöndagsmorgonen under pilgrimernas gulnade palmkvistar från Rom. Helvetets bål dånade nog under gravarna, och borta på sandåsen skymtade groparna sedan helge torsdag, då häxmästarna haft fullt upp att sköta. Men på åkrarna syntes kors vid kors med den dödsbleke, fastnaglade frälsaren. På de tjärade, brunsvarta ladorna, där säden skulle vattenstänkas på vårfrudagen, blänkte mariabilderna. Det fanns inga tvivlande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke ånger och bot kunde försona. Småningom blev luften lik skinande guld, och på gator och kyrkogård vändes alla ansikten uppåt, hänryckta, beundrande, själva upplysta av skenet.
Nattvandrarna på murställningen fortsatte från stege till stege, fast med bävan, när de sviktade. De längtade att komma högre och högre. Det föreföll dem, att guldvalvet delade sig över dem, så att de sågo upp i kretsande himlar, som oupphörligt öppnade sig för nya och högre ända upp till den rundel av vingar, där tre eldslågor hoprunno i ett vitt och stilla ljus. Och för ingen var det eviga, härliga ljuset skönare än för den, som hade följt mörksens stigar och länge sett nedåt.