—Blygs att skryta över din egen matmors gunst! löd det från ena sidan av bordet.
—Skryta? Det skulle du nog också kunna, om du hade mod att sjunga ut, kom det från andra sidan.
Magnus stötte upp dörren.
—Vem tala ni om? frågade han. Hur våga ni?
En av svennerna, som upptäckte riddarsporrarna, vinkade åt honom.
—Kom med, skall du få se något, sade han och förde honom över golvet till en låg dörr. Här i järnbeslaget ha vi plockat bort en av nitarna, och du kan titta i hålet. Vi bruka stå här och se på.
Från fängelset innanför hördes en kvinnoröst och bullret av en bänk, som föll i golvet. Magnus böjde sig och såg in genom hålet.
Det var en stor välvd tornkammare utan sol med vindögat mot norr. Valdemar satt mitt i rummet vid ett bord, som var dukat och brödat och rett med några skålar och ett dryckeshorn.
Som det blivit honom förbjudet att ha något eggjärn i sin närhet, hade han på länge varken skurit skägg eller hår. Båda växte fritt och yvigt. Fast ännu knappt över femtio år, var han mycket vitsprängd. Därför såg han ut som en gubbe, men ansiktet var ännu lika friskt med samma färg av skära rosenblad.
Olyckorna hade blåst förbi över honom som tomt väder. Fängelseluften hade icke åstadkommit annat, än att han blivit frusen och satt i en lång djurfällsrock. Den hade den vita fårullen utåt och var fasthållen om livet med ett stickat rött band. De stora, men tarvliga tofsarna hängde ända ned på golvet, där ett halvätet bröd låg i enriset.