Han hade vänt sig litet åt sidan. Framför honom stod den bleka Luitgard, som frivilligt hade följt honom i hans fångenskap och som han därför låtit viga sig vid. Påtagligen hade hon nyss rest sig från den kullslagna bänken. Hon bar fullt med hängsmycken och knäppen av silver på den svarta dräkten. Ett kallt och otåligt veck lade sig mellan hennes tunna ögonbryn. Han höll fast henne i ärmen utan att vilja släppa henne.
—Jag vet ju, att du har lov att fritt komma och gå, sade han bedjande och såg sig ängsligt omkring. Men tiden blir så lång, när du är borta.
Hon gav med sin hoprullade ridpiska ett slag över hörnet på hans djurfällsrock, och småsvennerna skrattade ute i borgarestugan.
—Lås upp dörren! befallde Magnus. Fort. Jag är en budbärare från Visingsö.
Han stängde den efter sig, så snart han hade kommit in.
Valdemar släppte Luitgard och mötte broderns blick. Tummen följde utefter bordskanten, och ett par gånger öppnade sig läpparna för att säga något.
Magnus gick fram och reste upp bänken och satte sig på den. Luitgard kände rökelsedoften från hans kläder.
—Jag har något att tillstå för dig, broder, började Magnus och slog ned ögonen. Minns du, hur försonligt du räckte mig handen den gången vid skogsladan? Jag kände, att hade jag då mottagit den, skulle du ha haft mig igen för alltid. Och så red jag bort.
Valdemar makade skålarna från den ena sidan till den andra utan någon mening, slätade på duken, strök ihop brödsmulorna, såg efter i hornet att det var fyllt och sköt fram stolen.
—Jag minns också vår första tvist, svarade han efter en stund. Det var på arvsstämman. Den gällde detta värdelösa horn. Må det stå kvar här. När dina söner en gång hålla gästabud på Nyköpingshus, skola de dricka Folkungarnas minne ur det hornet.