—Så är det alltid med riktigt goda bröder, svarade värden, nära att falla framstupa på sin päls, och gick åter bort och dukade på golvet. Ungt folk har alltid hemligheter.
—Ungt folk!—Väringarna började storskratta.—Ja, vi få alltid heta unga för vårt klara skinns skull, och ändå finns det väl knappt någon av oss här, som inte sett sina fyrtio vintrar eller mer.
Av Folke Filbyter hade Ingemund ärvt den starka kroppsbyggnaden och av Jorgrimmes dotter den brunaktiga huden, som tycktes hetta under en ständig solbränna. Därför såg han också äldre ut, men omkring Hallstens öppna ansikte dansade ett ljust silkeshår i fylliga lockar, och båda voro fruktade inför kvinnor, men ännu mer inför män. Deras blågrå ögon glindrade, som på två yra människor, men de voro icke druckna av vin utan av luften, av glädjen att andas, att gå, att sova, att äta, att var morgon vakna levande och starka. De kände sig icke små under stjärnorna utan samhöriga med både sol och måne och hela jorden omkring dem. De trodde, att allt var deras och att de bara behövde räcka ut handen för att taga det. De kommo med buller och oväsen som en svärm av vårfåglar, men mitt i yrseln blevo de plötsligt inbundna och kloka, ty de voro två män, som lovat sig att icke stupa utan vinna.
—Hallsten! sade Ingemund med barskt allvar, och munskägget spetsade sig uppåt över hans tjocka läppar. För säkerhetens skull sänkte han rösten och drog honom med sig ut i månljuset vid räckverket.—Förråd dig nu inte genom något hastigt ord, så att vi båda två bli till löje och spott. I en sak ger jag dig rätt. Vi kunna handla omtänksammare än att försöka spela ifrån varann vår sold.
—Det förefaller mig så, svarade Hallsten och månskenet blänkte till i hans hjälm, som var krönt med en gapande gyllene fisk. Vunne jag också var dag hela din sold vore det i alla fall ändå för litet.
—Du går för långt i din iver, Hallsten, och gör allt till en äresak. Det vore bättre att lämna det hela åt ett gunstigt tillfälle. Fortsätta vi som hittills kan det fräta på vänskapen. Här har jag nu gått och gömt och sparat på allt och aldrig unnat mig riktig förnöjelse mer än till hälften. Och du själv?
—Vad jag har kommit över, det har alltid varit för litet. För det har jag hellre köpt mig stenar och pärlor till mina kläder... Men vem är det, som kommer springande där nere på torget? Det måste vara en av vårt folk, ty jag ser, att han bär vit kappa med röda kanter utanpå brynjan.
—Folkesöner! gycklade en av väringarna utan att därför vara mindre upptagen av skönheten vid sin sida. Stå ni åter och tvista och skaka hand och se varann i ögonen! Kunna vi då aldrig få höra, vad det är för stor hemlighet, som trycker er? I allt annat äro ni ju våra frimodigaste och bästa karlar.
Hallsten skakade lockarna från sitt ansikte och vände sig åt trappan.
—Något är på färde. Här kommer en man springande från palatset, men ni larma så hårt, att jag inte kan höra, vad han säger.