Värden slätade på den trekantiga duken och åstadkom en rad av kluckanden och fnysningar.
—Bud från palatset! Jag vet vad sådana bud bruka betyda. Det är någon av väringarna som fått värk i nacken av att ligga på svärdet. Så har han ställt sig sjuk för att få litet roligt hos mina snälla och ömsinta tjänarinnor. He! Ha ni läkemedlen klara? Söta bra på vinet och tag det kvickt från glöden, just som det börjar susa...
Han blev avbruten mitt i sina förnöjda betraktelser och råd, och det var nära, att den inträdande trampat honom på handen. Det var en varm och barhuvad väring, och på bordet kastade han en purpurröd stövel med en guldstickad örn över vristen.
I ett ögonblick hade alla väringarna störtat fram. De befriade sig lika hastigt från fresterskornas armar som en vingårdsarbetare böjer undan rankorna.
De lutade sig ned och granskade den kastade stöveln och kände försiktigt på den, som fruktade de i vördnad att vidröra den, och slutligen kysste de även guldörnen.
—Gud förbarme sig över denna brottets stad! mumlade de. Det är kejsarens!
—Ja, det är kejsarens, svarade budbäraren och drog djupt efter anden. Förstå ni tecknet? Minnas ni, vad det betyder, när hans purpurstövel blir kastad framför väringarna?
—Kejsaren är död!
—Alla veta ni, att han länge varit sjuklig. Prästerna förbjödo honom att dricka vin och läkarna att dricka vatten. Därför lät han i afton bjuda sig en sorbet. Vad som fanns på botten i den bägaren, vet kanske den tröstlöst sörjande makan, kanske den fromme patriarken, men vi väringar veta ingenting. Och vi vilja ingenting veta.
—Nej, vi vilja ingenting veta. Vi förstå bara, att när kejsarens purpurstövel kastas för oss, väringar, då betyder det, att vi ha rätt till polutasvarv.