Han satte sig ned på bänken, men folket var otåligt och gjorde buller.
—När som helst kan det blåsa upp igen, knotade några. Det höves inte att vänta på en så ung man. Dessutom veta vi, att det har kommit nysmän till dig, och vi vilja höra, vad de ha att förkunna.
—Varför dröjer Hallsten? frågade Sven och vände sig åter till Ingemund.
—Ja, svare den, som kan.
—Och om jag kan det bättre än du, Ingemund?
—Då kommer jag ändå i det längsta att tvivla.
—Ändå vet du, att Hallsten om kvällarna brukade sitta hos mig i skeppstjället. Det har fördrivit tiden för mig att höra på honom. Jag har redan så vant mig vid hans sällskap, att jag nu saknar honom, då han är borta.
—Och vad har han då haft att förråda?
—Litet nog, om du så vill, och ändå ganska mycket för en gammal man, som själv bara har ett svärd till sovkamrat.
En glimt av oro lyste upp Ingemunds ögon.