—Har han talat om hemmet?
—Om er far har han inte sagt mycket.
Ingemund blev lugnare.
—Vår far är en storrik odalman av gamla slaget... en god hedning.
—Fägnar mig, fägnar mig. Om honom har alltid Hallsten yttrat sig mer skyggt och undvikande. Men jag har lockat ur honom ett och annat om era lekar och tidsfördriv i barndomen. Var det inte så att ni, fadern ovetande, stundom smögo er långt bort i skogen och lekte med en liten gullhårig mö från granngården?
—Nå, nu känner jag igen Hallsten på dina ord. Han hör till de män, som skulle må väl av att emellanåt äta ett varghjärta.
—Lovade hon att vänta på er?
—Barn som vi voro, talade vi bara om lek.
—Och sedan gingo ni båda och fäste er vid minnet av henne. Nu tör hon vara en frid och vuxen kvinna, du Ingemund?
—Hon bör till och med knappt längre kunna kallas ung.