—Fullmogen kvinna har stort anseende där hemma. Jag har hört om kvinnor, som blivit bortrövade, då de redan hade grått i håret. Men hur kunna ni veta, att hon går och väntar på er så länge?
—Därom veta vi heller ingenting, men till den trakten hitta sällan några giftomän. Och är hon en klok kvinna, bör hon själv förstå, att ett gifte i den enda granngården skulle passa henne bäst.
—Däri har du kanske rätt, och kvinnorna där hemma äro tålsamma.
Ingemund ryggade tillbaka med ett leende.
—Jag kom för att hålla ting med dig, hövding, och anade inte, att du vid dina år kunde vara så nyfiken på våra hjärtegriller.
—Visserligen, men du vill ju ha besked om Hallstens färd?
—Jag ser inte meningen i allt detta.
—Och mig förefaller det däremot, att jag börjar se den allt tydligare. Hur var det hon hette, grannbondens dotter?
—Holmdis var hennes namn.
—Ja, Holmdis var hennes namn. Det hade fallit mig ur minnet, men nu finner jag, att det stämmer. Och är det inte så, att ni ofta tala om henne, och att ingen av er vill giva efter?