—Där konungen sitter, där bör vara trygghet.
—Vet du då inte, att Inge är den farligaste kvinnokarlen i hela landet?
—Du är rädd, att han skall röva dig med sig.
—Nej, Inge bortför inga kvinnor. Det behöver inte konung Inge. Han rövar dem med sina ögon och med fagert tal.
—Och dig frestade han?
—Inte det, inte det, men han lät jarlen leda bort min far, jag vet inte vart. Jarlen, som är grym och hård, ville tvinga honom att taga kristnan, och då han vägrade, blev han bortledd. Inge satt i högsätet och rodnade och teg—och därför vill jag inte längre visa honom vanlig hövisk gästfrihet.
—Du kunde ha stannat och vänt honom ryggen.
—Det säger du, som aldrig har mött honom. Ingen vänder ryggen åt honom. Att visa honom ett ovänligt ansikte, det är en svår konst, och därför satte jag mig på hästen och flydde. Han är så modig, så glad, så strålande i högsätet som Tor själv, och hans handslag är så gott. Det finns många ordstäv om honom, men det allmännaste är detta: När Inge skrattar ler hela jorden med honom.
Hallsten gick nu också fram till hästen.
—Din far, det är då Ulv Ulvsson? frågade han, men rösten stockade sig i strupen, så att hon med nöd förstod honom.