Du talar som ett barn, min vän, och det är du också — ett stort, sjukt barn. Lågt och lidelsefullt. Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting. Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en pipa tobak och — — ser hän till Henrik. Nej — afbryter, reser sig hastigt upp och går ett slag öfver golfvet — men det är underligt i alla fall, att inte barnen komma! Stannar i närheten af spiseln, der Henrik sitter.
HENRIK.
Du har varit hos Bergström i dag.
ERNA.
Ja.
HENRIK.
Med blommor! Det kan man kalla gentilt.
ERNA.
Jag skulle tro det.
HENRIK.