LOUISE.
Jag rår ju inte för det. Det är som hade jag gått ensam i långa år, med natt på alla sidor — — och så plötsligt hört en röst som ropat mitt namn ur mörkret — — långt borta.
KAMRERN.
Måtte den rösten inte leda vilse, det önskar jag så innerligt. — En smula bittert. — Jag ropade också jag, men det hörde fröken Louise aldrig.
LOUISE.
Förlåt mig. Jag är så tacksam — — så riktigt af hjertat tacksam — — —
KAMRERN.
Om jag kunde — på något sätt vara — — till minsta tjenst.
räcker honom sin hand.