LOUISE
ser efter honom.
Stackaren! Så förtviflad han var! Hur började det?
ERNA.
Som vanligt. I dag var jag inte i humör att fördraga hans lumpenhet — —
LOUISE.
Ja, men — — detta är ju — sätter sig hos henne — Säg mig uppriktigt, Erna lilla — älskar du honom inte längre?
ERNA.
Ack du — Jag har aldrig älskat honom! Aldrig en sekund. Är det en menniska, som man kan älska, denna parasit på konstnärslifvet härute? En menniska som ingenting är, ingenting blir, ingenting duger till.
LOUISE.