Men det visste du ju förut.
ERNA.
Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för nytta hvad man vet? Jag led så, att jag kunde bli vansinnig. Jag var förhexad, förbannad, bunden! Det fans bara en i verlden, som jag tänkte på — — Men det, som en gång hade dött, kunde icke åter väckas till lif — — Du har kanske hört talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg att dö — för litet romantisk om du så vill. Jag kastade mig i hans armar derför, att han just gick och suckade för mig — — —
Der har du min »kärleks» historia! Den är poetisk — inte sant!
LOUISE
stryker öfver hennes hår.
Stackars, stackars Erna!
ERNA
drar sig undan.
Och nu i kväll när jag såg de två bredvid hvarandra — — då märkte jag min förnedring. Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud — — och ändå har jag kunnat sänka mig ner till det der krypet! Reser sig upp och går mot dörren. Adjö!