»Tänker du bosätta dig här?»
»För någon tid åtminstone.»
Der uppstod en paus.
»Du har aldrig skrifvit till mig under de sista åren.»
»Nej. Hvad skulle det tjena till att skrifva. Man förblir ändå främmande för hvarandras lif.»
»Ja. Men vi skola icke vara det längre. Jag har mycket att taga igen.»
»Det låter som om du talade om någon slags försummad pligt. Efter vi kommit in på ämnet vill jag säga dig min mening rent ut. Hur förhållandet än blir emellan oss måste dess första grundvilkor vara frihet. Ingen konventionell pligtkänsla för dig. Inga skyldigheter, inga rättigheter—intet tvång.»
»Hvem talar om tvång», sade hon. »Var icke rädd; jag gör mig icke några illusioner. Till en början skulle jag blott önska, att du icke med afsigt undveke mig.»
»Det kommer jag inte heller att göra, såvida jag inte märker att du har några anspråk på mig i anledning af—blodsbandet.»—Det sista ordet uttalades med en lindrigt hånfull betoning.—»Men i så fall vet jag, att min natur kommer att reagera—rent ofrivilligt.»
»Det är afgjordt», sade hon gladt; och der blef åter ett ögonblicks paus. Derpå fortsatte hon: