»Vi äro främmande för hvarandra.»
»Ja.»
Han satt och gungade upp och ned med foten, medan han betraktade henne med samma ironiska min.
»Det har varit mitt fel», fortsatte hon med sin lugna, tydliga röst, som talade en alltför korrekt högsvenska.
»För Guds skull låt oss slippa en uppgörelse!» afbröt han nervöst. »Ord som fel och pligt äro nu en gång för alla bannlysta ur min tankegång. Hvar och en måste handla efter sin natur. Så gör jag och för mig är det inte det minsta besynnerligt i att andra göra så med.»
»Jag gick så helt upp i min känsla för din far, att der ingenting blef öfver åt dig.»
»Det skulle du göra, när det var det för dig naturliga.»
»Känner du motvilja för mig?»
»Nej, Gu'bevars!—Men denna diskussion kan inte leda till annat än att plåga oss båda. Låt oss tala om annat. Hur har du haft det på resan?»
»Tack; bra.»