»Ja, men inte mig.»
»Nå, som ni vill.»
Han vände sina ögon ifrån henne, utåt öfver skären som simmade dernere, långt under dem, likt uppstickande toppar af ett drunknadt högland. Snedt öfver fjorden drog sig en bred, gyllene ström af reflexer från den sjunkande solen. Allt glänste och glittrade i detta sista afskedsskimmer. Från en lustbåt trängde tonerna af ett smäktande solo på b-kornett och som ett aflägset brusande hördes badgästernas trampande af och an på badhusbron. Längst ut mot Kattegat sågs en fiskarbåt, stor som en mås, med en fläck af sol på sitt hvita toppsegel.
Der gick en lång stund och det talades icke ett ord. Så hördes med ens skrapande ljud på hällen och William reste sig hälft, stödd emot armbågen, och lyssnade. Det flög ett leende öfver hans ansigte; han hade känt igen Pelle Wahlbergs och fröken Johnssons röster.
»Det tycks vara flere än vi, som äro ute för att taga afsked med utsigten», sade han. De sågo hvarandra småleende in i ögonen och lyssnade; stegen närmade sig och rösterna hördes tydligare och tydligare.
»Gud hvad här är vackert!» sade Pelle—de två hade stannat på klinten alldeles ofvanför de andras hufvud. »Herre Je' om jag kunde måla såder! Hva'? Vår Herre är en styf karl. Vi andre ä' bara stympare.»
Hvad fröken Johnsson svarade eller om hon öfverhufvud taget svarade, kunde man icke urskilja; hon talade alltid så sakta och beslöjadt. Men Pelle trafvade vidare i den tankegång, han kommit in på. »Herre Je'! hvarför ska' man vara en sådan klåpare! Hva'? Åh, gud, om jag kunde måla såder—hva?—så skulle vi gifta oss i morgon.»
* * * * *
»Hva? Ville ni inte ha mig, säg?»—Det hade med ens kommit ett helt förändradt tonfall i Pelles röst. Den blef så mjuk och så böjlig. Öfvergången hade skett alldeles hufvudstupa; det var klart att han utan att tänka sig för kommit in på ämnet, att orden undsluppit honom nästan mot hans vilja.
»Säg ville ni inte det?»