Det blef så tyst deruppe och de få minuter som förflöto föreföllo pinsamt långa för de två dernedanför. Hon hade rest sig upp, han stödde ännu sitt ena böjda knä mot marken och de sågo på hvarandra gripna af en egendomlig högtidsstämning blandad med en känsla af skamsenhet, som om de plötsligt anträffat hvarandra, lyssnande vid en dörr, innanför hvilken två menniskor trodde sig i ostörd ro afhandla sitt lifs heligaste och mest privata angelägenheter.
Men det var också något annat som grep dem båda, en förnimmelse som liknade afund, en känsla af fattigdom. De två deruppe egde ungdomens omedelbarhet, som hejdar sin lycka i flygten utan ängslig tvekan, utan att på förhand sönderplocka sin egen stämning; de två deruppe egde ungdomens tro och lefnadsmod och stolta, vackra besinningslöshet—de kunde älska de två.
Och för första gången kom det öfver de andre, som lekt en sommarlek under den tysta förutsättningen att båda vara garderade, en leda vid den tomma och ytliga leken och en längtan att ge sig hän på godt och ondt, utan baktanke och utan tvifvel.
Det raspade åter af stöfvelklackar mot hällen derofvanför och stegen aflägsnade sig.
William hade rest sig upp. Han tyckte att något borde sägas, men fann icke ord. Alla de vanliga sarkasmerna skulle ha fastnat honom i halsen; och för sina egne, menskliga känslor hade han intet uttryck.
De gingo tysta nedåt, mot badanstalten.
Efter kvällsvarden träffades de åter i menniskoströmmen som böljade af och an på badhusbryggan. Den gamla mostern satt på sin bänk och de fyra unge höllo i början samman. Det var något underligt öfver Pelle Wahlberg: han kunde tiga långa stunder å rad och när han talade var hans ton dämpad och mjuk. Den lilla sextonåriga studentkandidaten gick vid hans sida. Hon var om möjligt ännu mera tyst än eljes; och hon föreföll så blek i månskenet, men de två vackra troskyldiga ögonen hade fått ett djupare uttryck, som om hon för första gången sett sitt eget lifsöde i ansigtet.
Det började glesna på bron, mostern svepte sig huttrande in i sin sjal och längtade efter sin varma säng, men hade icke hjerta att störa de unge. De hade nu delat sig som vanligt i två par.
Månen stod öfver den stora klippan utanför kallbadhuset och i vikens svarta vattenspegel dallrade en flod af lödigt silfver. Utefrån Pelleskäret hördes en gladlynt baryton som sjöng dryckesvisan ur »Konung för en dag».
* * * * *