Följande morgon förvånade William Zimmermann sig sjelf: Han befann sig vaken, alldeles ljusvaken så pass tidigt som klockan 5. Han brukade eljes utan ansträngning kunna sofva till klockan 9.
Han pröfvade förgäfves den gamla metoden att vända sig om för att få sig ännu en liten morgonlur. Han kände, strax på sig att det skulle vara förgäfves. Plötsligt kom det öfver honom en alldeles omotiverad förhoppning att möjligen kunna träffa fröken Hagberg redan på denna tidiga timma. Han intalade sig att hon naturligtvis måste stiga tidigt upp för att packa och att hon dervid säkerligen skulle känna längtan att taga afsked med den förtjusande ramen till deras vackra lilla sommaridyll; han lyckades lefva sig så fullkomligt in i denna föreställning att han slutligen var alldeles öfvertygad om att han skulle möta henne.
Han ströfvade länge omkring dernere vid stranden, gick på badhusbron der hans ensamma steg gåfvo eko och kände sig helt förvånad öfver att ingen liten bleksjuk fröken syntes till. Den enda lefvande varelse han mötte var alle-Hare, som kom traskande öfver gruset på sina breda tofflor och med synbar förvåning helsade den fordne festdiktaren, som man icke var van vid att se på denna tid af dagen.
William beslöt sig tillsist för att gå och rifva Pelle upp ur bädden.
Men Pelle—sjusofvaren—var redan utgången.
En halftimma derefter såg William en skymt af honom; men han var icke ensam, han hade i sitt sällskap en liten fröken i mörkblå resdrägt och de vandrade tillsammans utåt vägen. Han kunde se på deras steg, att de voro belåtna med tillvaron.
* * * * *
Ångbåten lade ut från land.
Hamnbryggan var som en enda sky af viftande näsdukar; och från ångarens reling besvarades afskedshelsningarne med hattar och parasoller. Damerna stodo med händerna fulla af blommor, småleende mildt alltunder det de mönstrade och jemförde hvarandras afskedsrecetter.
Fröken Alma Hagberg var en af dem, som fått den vackraste skörden; hennes ansigte var också ett enda huldsaligt leende. Hon stod uppe på öfversta däcket och hennes lilla knubbiga figur i den bruna resdrägten tecknade sig skarpt emot den hvita rökhytten. Vid hennes sida stod den lilla fröken Johnsson, smärt och rank i sin blåa paletot, långt ädlare i figurens linjer och hållning, långt vackrare med sin djerfva, allvarliga profil. William tänkte med en anstrykning af bitterhet på, att han kanske borde ha valt henne till hjeltinnan i sin sommaridyll; den hade i så fall kanske fått en mera tillfredsställande afslutning—ett verkligt farväl. Han kände en vansinnig hunger efter detta farväl, som han gått miste om; och denna otillfredsställda hunger tog sig uttryck i bitterhet mot henne som drog bort utan annat afsked än en handtryckning midt i folkvimlet på ångbåtsbryggan. Pelle hade vandrat utåt vägen i sällskap med sin sommarsaga. Han hade säkert fått ett ordentligt afsked, han!
Pelle stod vid hans sida och viftade som en ursinnig. Ja, han hade skäl att vifta. William stoppade sin näsduk i fickan; det skulle fan stå och fåna längre.