»Går du med?» sade han till Pelle.
»Inte ännu!»
William gjorde en axelryckning och försökte sig med att se sarkastisk ut. Han började betrakta de kringstående med spefulla blickar.
Från varmbadhusets veranda viftade badmadamerna med stora badlakan, från restaurationsbyggnadens balkon viftade alla serveringsfröknarne med hvita servietter—tre gardeslöjtnanter reste med båten i dag—och utanför biljarden stod dess fete egare och viftade med markeringstaflans handduk; det var en sista afskedshelsning till den trognaste stamgästen, à la guerre-spelaren par excellence, en student från Upsala, som legat vid badorten i sex veckor i och för sin helsas vårdande.
»Går du med nu?» frågade William ännu en gång.
»Strax.»
Ångbåten hade kommit långt bort; men ännu viftade en trofast näsduk från öfversta däcket och så länge den höll i var Pelle omöjlig att rubba.
Ändtligen lyckades William få honom med och de vandrade vid hvarandras sida hänemot badanstalten, utan att säga ett ord.
»Här blir trist nu», utlät sig William slutligen.
»Ja», sade Pelle i nedstämd ton. »Jag tror jag reser snart.»