Hon var en af dessa menniskor, som knyta sig så fast till ett enda förhållande att detta absorberar hvarje tanke och hvarje känsla. Detta enda lifsintresse hade förut varit mannen och så länge han lefde hade intet varit öfver åt deras barn. Nu var fadern och maken död och den plats som dervid blifvit ledig hade sonen naturligt nog kommit att intaga. Med den intensitet i alla känslor, som var det centrala i hennes natur, hade hon omfattat detta försummade och förfrusna barn; hon gick så helt upp i sin kärlek till honom, att allt annat i verlden var henne likgiltigt för så vidt som det icke på ett eller annat sätt stod i relation till honom. All den sunda naturliga egoism, som under hennes egen blomning förbrukats till näring åt hennes eget kraf att lefva och vara lycklig, hade nu samlat sig till en djup fond af ömhet, hvarmed hon sökte värna om sonens lif och lycka. Ty i detta lif bodde hennes eget väsen och i detta unga blood hennes själs odödlighet.
Att hon stannat kvar i Stockholm kom sig af en fullständig likgiltighet för hvar hon befann sig, när hon ändå icke kunde få vistas der han var. Med sin skarpa instinkt kände hon, att det var något som hon måste försaka. Det skulle eljes hämna sig på deras förhållande och göra dess lifsluft kvaf och instängd. Han skulle känna det som ett tryckande band och slita sig lös.
Men hon hade också ett annat skäl att icke lemna hufvudstaden. Hon visste alltför väl att det var farligt att vara borta. Der kunde hända så mycket och den frånvarande har ingen del i händelsernas gång. Det var som att släppa trådarne ur sin hand; att icke kunna bruka sin intelligens och sitt inflytande till sjelfförsvar i striden för tillvaron. Det var att försumma fatalietiden, att låta chancerna gå förlorade.
William hade sin ställning i tidningen, en ställning som passade honom och gaf honom i hans utkomst. Medan han var borta kunde en annan tränga sig fram och taga hans plats. Sjelf hade han aldrig tänkt sig en sådan möjlighet; men förr moderns altruistiska sjelfbevarelseinstinkt hade faran förefunnits och derför hade hon legat kvar på sin post som en trogen hund, vaktande sin herres egendom.
Trista dagar hade det varit, dessa sommardagar, utan annan glädje än arbetets. Men sjelfva detta arbete hade hon lärt sig älska derför att hon kände hur det knöt henne fastare och fastare till sonens verld, gaf henne tusen små hemliga vägar att närma sig honom, gripa fast i hans intressen, tillkämpa sig hans aktning—och hans tillgifvenhet.
Regelbundet enahanda gled tiden fram. Arbetstimmar, måltidstimmar och timmar till fysisk förfriskning—det var hennes dag. Det sista försummade hon icke. Hon badade och gjorde långa promenader. Hon satte sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som han aldrig skulle behöfva skämmas för att ha under armen och hvars hållning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula.
Bekanta träffade hon icke ofta; de fleste af fåglarne hade flugit ut för sommaren. Den ende som kom till henne en och annan gång var herr Hedström. Men denne hedersman, som icke haft råd att lägga sig på landet, led af en kronisk pessimism, som icke gjorde honom till det allra mest muntrande sällskap. Till råga på alla olyckor var han också gräsenkling; den lilla frun hade på tredje klass skickats till gästfria slägtingar i Småland, för att styrka sig med getmjölk och barrluft.
Ett enda bref hade modern mottagit från William under sommarens lopp. Deri underrättades hon—på fyra rader—att han var i Lysekil och ämnade stanna der någon tid. På nära två månader hade han sedan icke låtit höra af sig; hon visste icke ens hvar han fans, och hans tystnad började oroa henne.
Men detta var något som måste genomkämpas; hon kunde med all sin energi ingenting göra dervid, denna sommar var en död punkt i hennes lif som hon måste försöka komma öfver. Hon hade ingenting annat att göra än att vänta och resignera.
Det var dock icke så lätt att resignera. Hennes tankar voro hos sonen så snart det dagliga arbetets strama tyglar slappades. Och allteftersom dag gick efter dag växte ångesten fram och bredde sig ut på bottnen af hennes sinne, färgande allt med sin svarta grundton.