Och ständigt skenade hennes fantasi utåt samma mörka väg, der den så ofta kört sig trött. Åter och åter ljöd inom henne de två orden i hvilka han en gång koncentrerat sin lifsbekännelse: »lam invärtes!»
Så låg hon åter en afton i slutet af Augusti på sin chäslong och vred sig under den gnagande oron öfver sonen och hans framtid; och det var som såg hon ut öfver en ödslig hed i mörker och kyla, der intet friskt skott kunde slå rot, ingen grön planta spira upp. Ett menniskolif, ett helt menniskolif, så ödsligt, så tomt, så mörkt, icke genom yttre omständigheter utan genom hela sin viljesriktning. Och detta menniskolif tillhörde den enda varelse hon hade att älska på jorden. Att se honom långsamt och utan motstånd glida utför och icke ha magt att hejda honom, hålla honom tillbaka. Hon ville ruska i hans axlar, hon ville ropa i hans öron: res dig! spänn alla muskler! arbeta!—men ropet dör på hennes tunga i känslan af att hon intet förmår. Hans egen vilja är det enda som kan rädda honom—och han tror icke på viljan. Det var tro han behöfde: tro på den egna ansträngningen, på lyckan, på framåtskridandet. Hon sjelf hade en tro, att lyfta berg, att öfvervinna döden med—och hon kunde icke ge honom ett solgrand deraf.
»Lam invärtes.»
O Gud, om han kunde älska, om han kunde lära sig hålla af någon! Henne sjelf kunde han gerna få stöta bort,—om det bara fans någon enda menniska i verlden, som han höll af. Tomheten, den tomhet hon funnit i den norska ungdomsboken, det var den som förfärade henne.
Hon hade just samma eftermiddag slutat läsningen af en annan modern roman. Den var skrifven af en författare med andra- eller tredje-handsbegåfning, en af de blinde slafvarne, som lystrat till den literära parolen, gifven af de store andarne, och som nu traskade makligt fram på den väg, de brutit. Det fans icke en tanke, som gnistrade, icke ett enda spår af en individuell begåfning, ingenting som han sjelf ville ha sagdt och som brutit sig under själskamp och födslovånda fram ur hans eget inre; der fans blott den literära parolen: den mörka färgen, koketteriet med »den stackars arbetaren», som blifvit de moderna diktarnes Werther, den ständigt mollstämda strängen på deras harpor; och så till sist det motbjudande galanteriet för de stackars förtryckte kvinnorna, som trängt sig fram i literaturen med bortskämda barns hänsynslöshet och öfversvämmade den med sin entoniga patetiska deklamation.
Hon hade sett sig för mycket om i verlden för att icke uppfatta det osanna och grundfalska i denna deklamation, denna konjunkturström, som en enda mäktig ande väckt till lif och på hvilken de toma bubblorna nu flöto omkring.
Hvilket osundt och förskrufvadt och medelmåttigt intryck hon fått af den boken; hon led af att läsa sådant, det var endast elände och ingen ljusning. Och öfver detta elände sväfvade ingen diktares ande, der flaxade blott en medelmåtta med vingar af tvifvelaktig äkthet. Derför grep han aldrig in i hjerterötterna, som den store anden förmår, der klingade icke ett skri af smärta igenom, der hördes blott ett otåligt barns kvidan i tandsprickningstiden. Det hela gjorde icke intryck af något sjelfständigt kändt, endast af en tillärd pessimism, som icke egde rötter i författarens eget hjerta.
Fans det ingen som ville skrifva för dem, hvilkas lif är tungt och dödt och som taga i en bok icke för att få tiden att gå blott utan för att känna sig muntrade ett ögonblick under sitt dagligdags släp.
Om han kunde lära sig skrifva för dem! Icke spetsfundigt och förskrufvadt utan friskt och varmt, till glädje för alla som ha vilja att vara hederliga och goda.
Och han kunde skrifva för dem—