»Helsingborg den 3 Sept.
Du anser mig troligen för ett vanartigt barn; som kan vara hela sommaren borta från sin mamma utan att låta höra af sig. Sedan jag medgifvit att du i grund och botten har rätt, kan jag tillägga att jag rätt länge umgåtts med planen att låta dig veta hvar jag fans, fast det först nu blir af.
För resten har jag ingenting särskildt att förtälja. Det bara kommer på mig en lust—en stämning; och jag har mot vanan energi nog att sätta mig till skrifbordet. Eljes är det alltid så, att så länge stämningen vara, gitter jag inte. Dels af maklighet, dels af en slags motvilja att slita den i stycken. Det är för resten synd; det är slöseri med andens medel. Som t.ex. när man ligger om natten och inte kan sofva. Hufvudet bränner och ur hjernan myllrar tanke på tanke fram. Man borde tända ljus, få tag i pennan och skrifva det ner allt. Så rik jag vore, om jag gjort det!
Nå—kanske det i alla fall dock inte går helt och hållet förloradt—men formen, den vackra, luftiga formen återkommer aldrig precist sådan, som den var. Det kostar åtminstone mycken andlig födslovånda när den skall till verlden nästa gång.—Jag har varit här i fjorton dar. Jag reste egentligen hit för att träffa en menniska, jag tyckte om. Det var för resten en kvinna. Vi hade lekt sommarsaga i Lysekil och jag hade fått reda på att hon skulle hit. Nå, hon var också i sta'n, men vi råkades inte—naturligtvis. Jag tröstar mig med Pelle Wahlbergs försäkran att Skåne är »en snobbig provins». Jag är inte alldeles öfverens med honom i det, men man ska' ju ändå se sitt fädernesland; och jag har gjort en vallfart ut till farfars villa.
För resten har jag i någon tid varit förälskad i en röst. Dess egarinna bodde i rummet näst intill mitt här på hotellet—bodde ensam och var lungsiktig; det är allt hvad jag visste och vet om henne. Nu är hon rest—jag anar inte hvarthän.
Men jag kände det så tomt och trist den kvällen då jag kom hem och märkte att hon var borta. Först såg jag att hennes namn var utstruket från svarta taflan—det högg till i bröstet på mig—sen märkte jag tystnaden derinne och kände ensamheten så oändligt tung.
Jag anar inte hur hon såg ut, jag är nästan säker på att hon var ful och gick snedt på skorna. Men hennes röst hade en fin, mjuk ton och hennes skratt var nervöst men melodiskt. Jag är säker på att hon var hysterisk—var en af de tusen, som förbränna. Man anade det då man hörde de febrila skiftningarne af hennes något tunna men smidiga stämma, de snabba, omotiverade öfvergångarne från sentimentalitet till munterhet och tvärtom. Hon hade ingen att tala med annat än städerskan—det gjorde ett så fattigt och öfvergifvet intryck att höra henne tala med denna gås, tala allvar, förstår du, med hjertat på läpparne; jag satt och önskade att hon ville skicka bud in efter mig.—Hon var naiv, flickan, och det var något af friskhet i hennes naiveté. Men först och sist var det hennes röst: som glas, förstår du, men smidigt och böjligt; och hennes dialekt—den klingade som ett helt annat språk än den vidriga skånska, som jag annars hör talas omkring mig. Hon var bestämdt från Sörmland.—
En sådan bild jag roat mig med att fantisera ihop! Tror du jag inbillar mig att den är sann? Ähnej. Men »det är ljuft att drömma» sa' de gamle idealisterna!
Nå, hvad var det jag skulle säga mer? Jo. Jag har skrifvit en liten bit lyrik, som jag skickar dig. Öfverantvarda den åt bladet och lemna min adress på kontoret, att mynt ögonblickligen må tillställas mig. Jag vet nemligen inte om jag har så pass mycket kvar att det räcker att komma härifrån med.
Idéen fick jag på nedresan; och den lilla missen var jag naturligtvis förälskad i. Det är märkvärdigt hur lätt jag har för att bli förälskad, nu. Det är som om jag traskade rundt med hjertat i näfven, beredd att räcka det ut till hvem som vill ha det. Det käns som måste jag ge det bort; rent omöjligt att slippa!