Jag reste hit för det jag trodde mig vara förälskad (smått!) i en; på båten blir jag kär i en annan; när jag kommer hit förälskar jag mig i en röst—hvilket dock icke hindrar mig att som en fåne gå rundt och titta efter den första, som jag egentligen reste hit för att träffa—och nynna för mig sjelf, med rörande känsla:
Wo bist Du! Wo bist du!!
Me—ein geliebtes—Kind!!!
När jag väl kommer till ro i Stockholm igen ämnar jag hugga i och gno.
Farväl och au revoir!
William.»
Modern läste brefvet om och omigen. Det hade en sådan klang af friskhet. Det var så olikt honom sådan hon kände honom personligen. Här var ungdom i detta—det var icke den vanliga steriliteten, reservationen, hopplösheten. Skulle han verkligen—? Hon måste stryka sig lugnande med handen upp och ner på venstra sidan af bröstet; det var som om öfverraskningens glädje skulle kväfva henne annars.
En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin »stora bok»; hon hade blifvit sin vana trogen:
»Förlåt mig alla nykterhetens gudar; förlåt mig gamla bok, som bevittnar alla mina dårskaper och förlåt mig du—författare—att jag spiller min tid på att skrifva af, hvad jag kunde få läsa i tryck. Men jag kan icke vänta. Jag känner ett ursinnigt begär att få rå om denna bit, att få läsa om den så ofta jag vill, sluta mina ögon och lyssna till dess smekande klang. Ha gudar! så skrifver man icke utan att ha möjligheter att bli konstnär. Jag är icke blind för felen. Inledningen är för lång och för tung; den verkar ansträngd och man ser ansträngningen. Och det om Irland är för skrikande i färgen.—Det är sjelfva stämningen som är återgifven med mästerskap.»
LYRIK
af