Der ligger hennes land framför mig: en härlig natur.
Saftigt glänsande gröna ängar.
Skogar, skiftande i tusen fina nyanser, från mörkaste barrgrönt som går öfver i svart, ända till det nyutsprungna björklöfvets lätta, luftiga ton, deri klorofyllet mera anas än skönjes.
Fälten stå gula och skina i solljuset. En svag fläkt stryker fram öfver de mognande axens toppar, som en lätt skugga öfver en himmel af idel klarhet.
Blanka sjöar. Öfver dem ligger luften och skälfver i sommarhettan. I dem speglar sig rymden blå och djup som ett oändligt öga med smärta i blicken, stirrande ut i verldsalltet.
En härlig natur. En vacker ram till en tafla af gränslöst elände.
I de låga smutsiga jordhålorna, der luften är osund och frän, der den maktlösa fattigdomen förgäfves kämpar mot sjukdomar och elände—der lefva landets innebyggare sitt lif, medan främmande menniskor på utländsk botten förslösa de rikedomar, som hopa sig allt större hos dem, ju mera irländarnes nöd växer.
Men länge har det hörts ett doft knot. Och det skall komma en tid, då hatet bryter fördämningarne och våldet tager det man nyss bad om i rättvisans namn. Och kanske skall mordengeln—
Ett lätt skri! Det högg till i bröstet.
Jag ser upp. Ah—det var ju blott en inbillning.