Båten hade gjort en svår öfverhalning och den lilla missen hade blifvit skrämd. Nu kryper hon åter samman med ett litet småleende öfver sig sjelf.
Hvad är det hos denna flicka som gör, att jag icke kan låta bli att betrakta henne. Hon är icke vacker; jag upprepar det nästan krampaktigt för mig sjelf. Och ändå kan jag icke slita min blick från detta bleka, smala, förfrusna ansigte, som tittar fram som ur en sky af rök.
En bild af hösten, synes hon mig. Jag älskar hösten.
Är det vädret, är det naturens melankoli, som återverkar inom mig, som kommer mig att bli vek som ett barn?
Jag vill icke ryckas med af denna vekhet, jag vill icke ge mig hän i stämningen, som kväller fram i mitt inre. Jag är den nyktra uppfattningens man. Jag kan dissekera upp känslorna, jag är van att söka de fysiska lagarne, som tvinga dem fram.
Och ändå känner jag något ljumt och mjukt födas inom mig. Det är som stege det allt högre i bröstet en vårflod af varma böljor, som slå tillsammans öfver mitt hjerta, långsamt stigande och sjunkande, i långa, smekande dyningar. Det är som kände jag makten af en underlig magnetisk ström, som droge mig till henne; och jag sitter försjunken i vällusten af denna förnimmelse och njuter den med slutna ögon, med en sextonårig ungmös nyvaknade åtrå—omedveten och bäfvande. Den är som en doft i vinden, man vet icke hvad den är; den är som en melodi i luften, man vet icke hvarifrån den kommer. Man frågar icke derefter; man sluter ögonen och njuter.
Det är all barnsagornas romantik, som lefvor upp. Det är allt känslopjunk, jag hånat och grinat till döds, som nu reser sig. Och jag kan icke håna; jag ger mig hän. Jag sitter med slutna ögon och drömmer.
Vackra drömmar—sväfvande öfver en botten af tillbakaträngdt tvifvel, fylla de ett par sekunder med en stämning af lycka.
Lilla bleka, förfrusna, barn, jag älskar dig. Älskar dig några korta minuter, så länge stämningen varar, fint och vackert som ett barn, utan tanke på att ega dig, utan att känna dig.
Jag vill icke ega dig, vill icke lära dig att känna. Ty i samma ögonblick skulle allt det lockande hos dig försvinna. Du skulle vara, du som de andre, hvardaglig och fadd. Jag vet det. Jag gör mig inga illusioner.