Det är också icke dig, jag älskar; det är min egen fantasis skapelse, som antagit din gestalt och dina drag. Det är barnets naiva tro på sagans förtrollade prinsessa, det är all min ungdoms längtan, som koncentrerat sig i din bild. Du är diktens overkliga kvinnoideal; jag vill icke röra dig med mina händer, att du icke må försvinna i luften.
Jag vill blott sitta stilla och betrakta, medan fantasien spinner sina spelande dagrar omkring dig: diktar om outvecklade möjligheter, som bara vänta på sol för att slå ut i blom; om gryende skönhet, om mod och lefnadslust, om tankar som blinka och känslor som flämta på djupet—varma känslor, friska, spänstiga, blodfulla—
Jag lägger handen på ditt bröst och känner hur hjertat slår, jag stryker min kind mot den svarta, krusiga rökhvirfveln på din panna, jag lutar mig ner och möter den förskrämda blicken under dina högt bågade bryn—
Jag vaknade upp och märkte, att man betraktade mig.
Min uppsyn måtte ha varit mer än lofligt naiv, ty gentlemannen med cigarrerna såg ut som anade han en medtäflare; och midt emot mig stod en gammal skeptisk herre och log.
Mitt eget ironiska smil!
* * * * *
Länge efter det hon slutat skrifva satt hon kvar vid bordet och stirrade ut genom fönstren med pennan i hand. Det låg ett uttryck af stilla glädje öfver hennes drag.
För henne var det icke som för andra: endast en ungdomlig stämning kastad ner på papperet, fixerad med stilens konst. För henne var det så oändligt mycket mer. Det betydde ett genombrott af menskliga känslor i ett förfruset sinne; det betydde våren som ändtligen kom med spirande skott och sjudande saf och gaf löfte om en sommar med växtlighet och gröda. Det betydde för henne sjelf frigörelsen från en ständigt tryckande ånget—det betydde räddningen för hennes barn!
Hon doppade åter pennan och tillade: