»Vänta, hvad är den lik? Rosor som icke slagit ut, men som öppnat knoppen, så att man kan fånga en skymt af deras svala, rödare blad dernere. Eller doften af smultron uppe i en ensam, solbelyst backe, när man ännu icke fått ögonen på dem.—Eller hvad man erfar, när man efter en lång instängning ser skogen grön.»
NIONDE KAPITLET.
I medio af september kom William tillbaka till Stockholm.
Han hade icke skrifvit något om när han ämnade inträffa och modern blef derför helt öfverraskad då hon en dag såg honom träda in vid vanlig tid, strax efter middagen. Han såg frisk ut, och det hade kommit något raskare i hans sätt; sommaren hade synbarligen gjort honom godt.
Hon satt och betraktade honom med sina bruna ögon glänsande af tillgifvenhet; hon följde hvarje hans rörelse och min, lyssnade till hvarje hans ord, allt med en känsla af glädje som för ögonblicket fyllde henne helt.
»Tack för ditt bref», sade hon. »Det gjorde mig så glad.»
Han svarade ingenting; det såg nästan ut som om han kände ett visst obehag öfver att bli påmint om sin öppenhjertighet.
En stund efter började han tala om Pelle Wahlberg och hans förlofning.
Modern låg och väntade att han skulle tala om sig sjelf; men då han tydligen med afsigt undvek det ville hon icke fråga.—
Efterhand gled deras hvardagslif in i sin vanliga strömfåra; han kom nästan regelbundet hvarje dag efter middagen och stannade en eller ett par timmar hos henne. De följdes åt på teatrarne och de superade efteråt i gropen, i sällskap med Pelle Wahlberg eller någon annan af Williams vänner. De förhoppningar modern hyst efter mottagandet af hans bref och i början strax efter det han kommit hem om ett innerligare förhållande mellan henne och sonen hade icke realiserats. Han var god och vänlig i sitt sätt, men innerst inne i hans väsen satt ännu det ängsligt skygga noli me tangere, som gjorde att hennes bundna ömhet icke förmådde frigöra sig.