»Så-å. Hvarför det?»
»Derför att jag är trött af att ideligen tala om mig sjelf. Nu kan det vara din tur.»
»Det ligger nu en gång inte för mig.»
»Tror du kanske att det ligger för mig? Och ändå har jag hållit på, dag efter dag, för att…»
»För att ge mig ett godt exempel?» afbröt han. »Inte sant?»
»Det vore i alla händelser icke för tidigt ifall du gentemot mig lade bort något af din förbehållsamhet.»
»Det kan jag inte»—han såg henne in i ansigtet med en viss skadeglädje.
»Men du har ju tillfälle att studera mig.»
»Hvad menar du?» Det kom hastigt och liksom andfådt.
»Jag menar, att allt hvad du pumpat ur Hedström behöfver kompletteras med egna iakttagelser», sade han med denna afskyvärdt kalla ironi, som tycktes vara glanspunkten i hans något ensidiga skådespelarkonst. Detta hångrin hade han onekligen drifvit till virtuositet och repliken var ytterst pointerad.
Det blef en lång paus. Orden hade träffat henne alldeles oförberedt, hon kände sig som bedöfvad och hennes förstånd stod stilla.