»Hur kan du vara så elak?» Hon sade det mycket lågt; det var med möda hon kunde få det fram.
»Aha! Jag har öfverraskat dig! Du trodde inte att jag skulle ha genomskådat dig!» utbrast han triumferande. De sågo hvarandra in i ögonen en lång stund, hon för att läsa hans tankar, han utan att förändra en min, alltjemt med samma öfverlägsna hån.
Det uppstod åter en lång tystnad; hon kände sig för nedslagen till att kunna svara. Allt hvad hon arbetat för under ett helt år låg der i spillror för hennes fötter. Hon visste icke om det var vrede eller smärta som hade öfverhanden; vreden öfver en orättvis beskyllning eller smärtan öfver att se sig förhånad för just det, som hennes själslif egde finast och vackrast.
»Och du sjelf», sade hon till sist. »Har du också kommit för att studera mig?»
»Naturligtvis! Kan du verkligen tro, att en ung man, som på allvar ämnar bli författare, skulle komma dag efter dag lika träget utan den bestämda afsigten att göra studier?»
Hon greps af en häpen undran inför denna menniska, som var hennes son, och som tycktes ha kommit till verlden med endast hufvud—utan hjerta.
»Jag har misstagit mig på dig.»—Det kom sakta och sorgset.
»Det göra mödrar alltid. Du har idealiserat. Vid närmare bekantskap skall du komma underfund med att du gjort dig för stora förväntningar. Det skulle ändå komma en gång, förr eller senare. Det är så godt att ha det undanstökadt.»
»Åh-ja. Kanske.»
»Jovisst! Menniskor tåla nu en gång inte vid att man ser dem på för nära håll. De förlora alltid på det.»