»Icke alla», invände hon matt. »Icke jag.»
»Nå—jag gör det åtminstone.»
»Jag har icke studerat dig länge nog för att veta om det är sant.»
»Jo, du kan tro mig på mitt ord. Jag är en kolossal humbug.»—En stund derefter klagade han öfver att det spelades piano i våningen under hans rum så att han icke kunde arbeta i ro.
»Jag funderar på att flytta på landet. Inackordera mig i en bondgård en half mils väg från staden.»
»Det skulle du icke stå ut med länge.»
»Hvarför inte? Jag trifs bäst med mig sjelf. Jag är inte sällskapssjuk.»
»Och middagspromenaderna i Kungsträdgården?»
»Sådant är bara en vana, som man lätt kan komma öfver.»
»Men om aftnarne? Sedan man arbetat en hel dag är det rätt roligt att ha någon att språka med.»