»Jag skall komma innan.»
Han bugade sig stelt och gick.
Då han var gången drog modern ett djupt andetag, som efter en öfverstånden smärta. Men der syntes icke spår af rörelsen i hennes beherrskade ansigte. Hon såg honom gå öfver torget och hon böjde sig fram för att kunna följa honom med ögonen tills han vek om hörnet.
Sent på eftermiddagen knackade hon på hans dörr. Han satt i en hvilstol och läste, då hon kom in; reste sig och bjöd henne plats, men hon afslog.
»Jag har brådt», sade hon i affärston. »Jag kom endast hit för att säga dig, att jag funnit just hvad jag sökte: en bostad högt uppe på Söder, billig, delvis möblerad och med fri utsigt. Det är för resten ett helt hus, smalt och med två våningar. Der är fem rum, och de två på nedra botten ämnar jag hyra ut. Nu skall jag gå på ett annonskontor och annonsera efter språklektioner. Det kan väl inte vara så svårt att få något arbete.»
»Få se», svarade han i skeptisk ton. »Men om det inte skulle lyckas är ju ingen olycka skedd.»
»Nej. I nödfall kunde jag väl lefva af min lifränta, men jag är alltför van vid arbete för att kunna trifvas utan.»
Medan hon talade bläddrade hon i en annotationsbok, tog fram ett visitkort och lade det på bordet.
»Detta är min nya adress. Jag flyttar genast från hotellet; jag får se till att anskaffa de möbler som fattas och mera dylikt. I kväll får jag bara stök och hela dagen i morgon; men vill du dricka thé hos mig i morgon afton klockan 8?»
»Tack.»