Modern sade ingenting mer. Hon såg sig omkring i rummet med en uppmärksamt granskande blick. Der var vissa ansatser till elegans och komfort—nog för att röja egarens smak.
»Du behöfver nya gardiner», anmärkte hon torrt i det hon ordnade några lösa papper i sin annotationsbok. Derpå tog hon sina handskar och aflägsnade sig med en flyktig afskedsnick.
Han stod och såg efter henne medan hon med sin spänstiga, fasta gång gick mot dörren. Så satte han sig bekvämt tillrätta i stolen och återtog läsningen af Zolas L'Oeuvre.
I detsamma knackade det på dörren och en ung man kom in med en fart som nära störtat honom på näsan mot golfmattan.
»Du! Hvad var de för en? Henne jag mötte i trappan?» började han med en diskret hviskning. »Chic! Pariserhållning—och pariserfötter.»
»Pariserskodon, menar du», svarade värden och såg på nykomlingen med ungefär samma uppmärksamhet som man egnar sina flugor. »Jo, det var min mor.»
»Din mor?» utropade den andre flat, i det han vände sig mot dörren som om han tvärt igenom den kunnat se henne aflägsna sig.
»Men du ljuger väl som vanligt», tillade han tviflande.
»Der ligger hennes kort.»—Värden begagnade sig af tillfället att läsa några rader i boken medan den andre betraktade kortet.
»Nej, det går inte i mig. Det är naturligtvis skoj.» Han lade hufvudet afvaktande på sned, likt en intresserad hundvalp som lyssnar efter råttor.