»Half tio.»
»Nu får jag gå hem.»
Men det ville han icke tillåta. Han kunde omöjligt taga på sitt samvete att hon fick gå till sängs hungrig, blek och blodfattig som hon var. Och han drog henne med sig in på ett litet kafé i stadens utkant.
Der fans inga andra gäster än de två och rummet hade en pregel af hemtrefnad som verkade lugnande. De sutto vid ett bord längst inne i hörnet, drucko té och åto smörgåsar; och när de slutat att äta flyttade han sin stol till hennes sida medan hon läste ett af hans bref, ett öppenhjertigt, missmodigt bref, från en berömd man.—
Några dagar derefter ringde en liten bleksjuk fröken på fru Zimmermanns tamburklocka och on röst med skånsk dialekt frågade Molly om frun tog emot.
Fru Zimmermann reste sig från sitt skrifbord och gick den inträdande till mötes.
»Det är fröken Hagberg—icke sant? Välkommen.»
Den lilla blondinen trädde fram till henne och räckte henne sin hand.
»Jag har så länge önskat att få göra Kate Zimmermanns bekantskap», sade hon.
»Det gläder mig. Var så god och tag plats.»