Den unga damen slog sig ner på arbetsstolen, som fru Zimmermann nyss lemnat.
»Får jag sitta här vid ert skrifbord? Och vill ni lofva mig att inte vara missnöjd öfver att jag kom?» sade hon i det hon riktade sina stora ögon på värdinnan, med uttrycket hos ett bortskämdt barn, som är fullt medvetet om sin oemotståndlighet.
»Jag vet ju att ni och min son äro goda vänner.»
»Det vore kanske inte så säkert bevis på, att ni gerna vill se mig.»
»Hur kan ni tro det? För en mor är det just den bästa rekommendationen.»
Den lilla smålog.
»Nåja—det känner jag inte till. För min far och min tant skulle det inte vara någon god rekommendation om någon introducerade sig som en vän till mig.»
»Så-å.»—Fru Zimmermann måste draga på smilbandet åt denna hufvudstupa bekännelse. »Men för er mor—kanske?»
»Jag har ingen mor. Hon är längesedan död.»
»Stackars liten»—Fru Zimmermann tvärstannade med en känsla af samvetsagg. Det fans en annan som också i många år måst undvara en mors omsorger.