Dessa promenader hade för henne hela nyhetens lockelse; de fingo också för hennes jakobin-natur en pikant anstrykning af något »opassande», som smekte hennes fåfänga. Det var nu en gång hennes stolthet att företaga sig sådant, som ingen annan liten fröken skulle våga företaga sig—utan att dock utsätta sig för någon större fara. Och slutligen drefs hon steg för steg framåt af sin nyfikenhet.
En kväll då de gingo på Drottninggatan stannade hon och sade:
»Det är ju här ni bor?»
»Ja. Har ni lust att helsa på mig?» flög det ur honom.
Hon blef icke det ringaste förvånad.
»Ja, hvarför inte?»
De gingo uppför trapporna, smögo sig försigtigt på tå; och när de kommit in i den lilla dubletten riglade William dörren.
»Seså», sade han. »Nu äro vi i säkerhet.»
Han tände lampan och hon gick omkring i rummet, mycket hemmastadd, mönstrande allt med nyfikna blickar. Till sist satte hon sig i hans skrifstol och bläddrade bland papperen på bordet.
»Nu ska' vi se, hvad ni skrifvit», sade hon.