William lät henne hållas. Hennes närvaro fyllde honom med glädje. Det var som en första skymt af en tid utan fördomar och skrupler; hon var för honom en dröm, som fått lif, förverkligandet af en tanke som varit hans ungdoms stora kärlek. Han var betagen af en känsla som närmast liknade en helig vördnad; och som hon gick der omkring i hans rum, fri och otvungen, anade han för första gången att han älskade henne.
Detta gaf hans sätt emot henne vid detta hennes första besök en anstrykning af ridderlig uppmärksamhet som det aldrig skulle ha fallit honom in att bevisa henne under andra omständigheter och som just stod i skarp kontrast mot den utmanande, frivola jargong, som han begagnade gentemot unga damer ute i sällskapslifvet.
»Gud hvad ni är hygglig!» sade hon småleende.
»Trodde ni inte det?»—Hans ton var skämtsam men med en underklang af ömhet.
»Åhjo. Det visste jag nog; det vet ni nog!»
När de kommo ner på gatan igen fick han plötsligt ett infall:
»Ska' vi gå och helsa på min mor? Ta henne med ut och äta kväll i gropen?»
Hennes ansigte lyste upp af glädje och hon tvärstannade:
»Det skulle vara bra roligt», sade hon ifrig. »Men jag vet inte om jag törs.»
»Törs? Ah, hvad är det för snack. Inte bryr majorskan sig om det, när ni säger att ni har varit ute i sällskap med fru Zimmermann.»