»Majorskan bryr jag mig inte om. Men hvad ska' er mor tänka? Det är sent…»
»Hör—lilla fröken—tror ni inte att jag kan ta den saken på mig?»
Hon hade stor lust att gå med och det behöfdes icke mycken
öfvertalningskonst. En stund derefter hade de låtit hissa sig upp till
Mosebacke gångbro och voro stadda på väg till fru Zimmermanns bostad.
Hon var hemma, ty från Skeppsbron hade de sett det lysa ur fönstren.
I en af smågatorna på andra sidan Mosebacke torg mötte de ett stojande sällskap; den lilla fröken ryckte till som om hon blifvit skrämd och William smög småleende sin arm in under hennes.
»Det gör ingenting här, på Söder», sade han lugnande. Och de gingo vidare.
Fru Zimmermann mottog dem utan synbar förvåning, men med synbar glädje.
»Vill ni icke bli här till kväll?» frågade hon.
»Nej; ta på dig. Vi ska' i Grands grop. Fröken Hagberg vill se notabla fysionomier.»'
Det var en uppsluppenhet i hans sätt, som modern aldrig förr sett. Bäst han stod och talade med dem tog han henne om lifvet och drog henne ut mot tamburen.
»Seså; skynda dig nu!»