»Ja, ja! Det hastar väl icke så starkt», skrattade hon; men hon spjernade icke emot utan lät honom föra sig ut i tamburen och hjelpa sig på med ytterplaggen. Han var som en annan menniska; han skämtade och skrattade; det hade kommit något af ungdom öfver honom.
»Vet ni hvar jag har varit i kväll, fru Zimmermann?» frågade den unga flickan då de sutto sida vid sida vid ett af de innersta borden i gropen.»
»Nej.»
»Uppe hos herr Zimmermann», sade hon utmanande.
Modern kunde icke tillbakahålla ett skratt. Den der sjelfbelåtna tonen var så putslustig.
»Så-å. Det var ju högst opassande.»
»Du ska' veta, att hon är en liten jakobin; och det är hennes stolthet», skrattade William.
Samtalet var muntert och otvunget i hög grad; och modern var i sitt bästa humör. Också fröken Hagberg var tydligen i sitt esse. Plötsligen böjde hon sig fram, helt omotiveradt, och såg uppmärksamt fru Zimmermann rakt in i ansigtet. Den äldre damen kom att skratta; denna ogenerade nyfikenhet föreföll så komisk. Man kunde så väl se, att den unga var ett bortskämdt barn, som fått vanan att följa alla sina infall.
»Hvad ser ni efter?» frågade fru Zimmermann.
»Jag kunde aldrig tänka mig», svarade den lilla, »att herr Zimmermanns mor kunde se så ung ut. Strax han kom till Lysekil tyckte jag att han var en gammal gubbe.»