»Åhja, vi skola nog försöka att göra er bra.»
Dessa ögon, som hade något af ett alltför ogeneradt barns djerfva blick, drogo sig plötsligt samman som för att dölja sitt uttryck.
»Jag blir aldrig bra», sade hon och munnen log som om hon sagt en lustighet, men tårarne höllo på att bryta fram; »jag har försökt allting och det hjelper lite strax, men så är det likadant igen.»
»Åh, ni ska' få se att Stockholmsluften gör underverk», sade William muntert; men på samma gång såg han in i det blodlösa barnansigtet med en öm, bekymrad blick, som icke undgick modern.
»Låt mig bli er läkare», sade hon. »Ni skall få se det hjelper.»
»Ja, i fjorton dar», svarade den unga med kufvad förtviflan, »men så är det samma historia igen. Jag vet inte hvad det är att vara ung jag har aldrig känt det en enda dag—bara släpat mig fram som om jag inte orkade lefva. Jag ville hellre bli riktigt sjuk och dö.»
»Prat! Tala om att dö för en smula blodbrists skull! Det går öfver.»
William hade lutat sig fram för att kunna höra hvad de två sade hvarandra. Hans ögon glänste emot moderns af tacksamhet.
»En smula blodbrist? När man i fem år inte en enda dag vetat hvad det vill säga att vara frisk.»
»Det är ert själslif som är angripet. Låt oss få lynnet i ordning först, så få vi se.»