Det hade kommit en liflighet och mjukhet i moderns sätt, som sonen aldrig förut hade märkt.
»Hur är det? Ni har snörlif naturligtvis?» frågade hon.
»Ja. Men det sitter inte hårdt.»
»Det är detsamma; det måste ni taga af. Det är min ordination n:o 1.»
»Men då fryser jag ihjäl», svarade den unga muntert. »Och så blir jag kutryggig.»
»Det skola vi nog se till, att ni icke blir. Hur är det—hur länge kan ni blifva i Stockholm?»
»Åh, så länge jag vill.»
»Min kur varar tre månader. Har ni tid att offra det för er helsa?»
»Åh—ja—om det behöfdes—sade hon dröjande. »Men far och tant bli förtviflade.»
»Desto gladare bli de då ni vänder hem, stark och frisk, skinande af helsa och röda blodkulor», inföll William som med stort intresse lyssnat till den föregående debatten. »Dethär blir bra! Mor tar sig af kroppen, och jag lofvar godhetsfullt ta mig af själen. Två timmars själsmassage om dagen! Ni skall få se att resultatet blir lysande.»