—När fru Zimmermann om natten gick ensam hem kände hon att den unga flickan på en enda afton kommit henne så nära, som hon aldrig trott det möjligt. Hon hade redan börjat se henne med sonens ögon. Hon tänkte icke på det, reflekterade icke deröfver; hon trodde icke att det var något förhållande af djupare art dem emellan. Hon visste endast att den lilla bleka varelsen var en menniska som hennes gosse höll af; och det var nog för att också hon skulle hålla af henne.
Hon gick med raska, fasta steg. Blodet rann lifligt i hennes ådror; det nästan sjöng inom henne. Nattluften var så sval och den strök öfver hennes heta panna, innanför hvilken tusen tankar arbetade.
Hon hade sett menskliga känslor i sonens ögon, hon hade sett hans ansigte lysa upp af menskligt intresse och mensklig värme. Den konstlade kylan hade smält. Han var räddad. Han skulle icke gå förlorad.
ELFTE KAPITLET.
Fru Zimmermann halflåg i sin bekväma stol; hon hade en af sina mörka stunder.
De kommo icke ofta på: men när de grepo henne var det alltid med en naturmakts våldsamhet och då var allt i verlden svart.
Hela dagen hade hon kämpat emot sin förstämning; men den hade mer och mer tagit öfverhand och striden hade mattat hennes krafter så att hon nu helt och hållet dukat under.
Förskjutas, fösas undan, slängas bort som ett plagg man icke har bruk för—detta skulle nu bli hennes lott. Och denna lilla, ytliga varelse, i hvilken intet bodde, skulle tränga sig in på den plats hon sjelf så länge sträfvat efter att vinna, sträfvat efter med hela sin mörka energi, längtat efter med hvarje fiber i sin varelse. Allt hvad hon drömt om att kunna få att gro och spira, allt hvad hon hoppats få se slå ut i blom, allt skulle denna främmande kvinna komma och taga, kanske med likgiltiga händer—kanske för att strax kasta det bort.
Ju mer hon tänkte deröfver, dess mer öfvergick detta sista till visshet; och hon upprepade det krampaktigt för sig sjelf, med sjelfplågarens rysande blandning af tillfredsställelse och smärta. Ja, hon—den andra—skulle narra honom, förr eller senare. Det hon sjelf, hans mor, skulle ha vårdat som en ömtålig planta i sin tillgifvenhets varma atmosfer, skulle denna lilla, känslolösa varelse utan barmhertighet låta vissna bort och dö ut.
Hon låg och hetsade upp sig i denna stämning och hennes fantasi målade allt i de mörkaste färger. Hon vred sig under plågorna. Det bultade för hennes tinningar och alltsomoftast flög en frossbrytning genom hennes kropp så att hon kom att hacka tänder som i köld.—Hon visste mycket väl hvad det var som låg bakom—en mors svartsjuka egoism—med detta medvetande gjorde icke hennes lidande mindre.