Timme försvann efter timme. Molly kom och budade till middagen; hon gick in i matrummet men kunde intet förtära. Ett par glas vin var det enda hon lyckades pressa ner; så återtog hon sin förra plats i arbetsrummet.
Hon var trött som efter en genomvakad natt; nerverna, som förut varit spända till det yttersta, hade slappats, men de skälfde ännu som strängarne i ett piano efter ett lidelsefullt och besjäladt föredrag.
När William kom hade hon icke ens kraft att dölja sin förstämning. Han märkte den strax.
»Hur är det med dig?» sade han muntert.
»Bra.»—Men det var henne omöjligt att få uttrycket gladt.
»Bra? Du säger det med en röst som icke är mycket öfvertygande.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade på ett sätt att visa sin medkänsla; men han vågade icke anslå en allvarligare ton af fruktan för att synas alltför sentimental och möjligen göra ondt värre.
»Seså», sade han blott i det han gick bort och strök med sin hand öfver hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer än tusentals ord.
»Sådana menniskor som jag borde slås ihjäl vid födseln»—hennes röst darrade ännu men det låg ett drömmande, till hälften lyckligt till hälften vemodigt leende kring hennes mun—»de passa icke in bland de andre. De äro endast lösrifna menniskohalfvor; der andra ega hud och ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjerta fäster sig vid ett, vid ett enda förhållande; ryckas de lösa derur så blöda de till döds.»
»Ah», sade han gladt, men med en underström af vekhet och godhet, »jag tror att hud och ben förefinnas hos dig just i de riktiga proportionerna. Du är visst i det hela taget en mycket välskapad individ.»