Det knackade på dörren och Molly kom in med posten; bland tidningar och korrektur såg hon strax de två bref hon väntade: från William och från Alma.
Hon bröt först sonens bref och läste;
Köpenhamn den 12 maj.
»Min mor.
Så fort jag satt mig in i ställningar och förhållanden här, hyrt rum etc. reste jag till Lund. Jag hade sett en skymt af Alma då jag for förbi med snälltåget—hon mötte vid stationen—men det var bara några korta minuter och du kan förstå hur jag längtade efter att träffa henne riktigt——
Det är bäst att säga det strax: vi voro främmande för hvarandra.
Alldeles främmande.»
Fru Zimmermann lät brefvet sjunka.
Främmande? Främmande efter knappt en månads skilsmessa. Nej, hon förstod sig icke på denna verld, hon lefde i.
Med darrande fingrar bröt hon Almas bref. Der skulle hon nog finna förklaringen, det brefvet skulle tala om bunden värme och skygghet, tolka en älskande kvinnas hela vexlande själslif, som William icke hade förstått.
Det var kort.