»William har varit här. Jag blef inte glad öfver att han kom.
Jag såg på honom med helt andra ögon nu och han var mig främmande.
Jag visste, det skulle gå så, men jag trodde inte det skulle komma så fort.»
Hon kastade brefvet ifrån sig på golfvet. Visste att det skulle gå så!
Det var det som var så afskyvärdt.
Fru Zimmermann tog ett par telegramblanketter och skref: »kommer till Lund morgon. Skaffa rum.»—De sista två orden stodo icke i telegrammet till William; eljes var innehållet detsamma.
Hon tillbragte natten på tåget, men kunde icke sofva. Tankarne brottades innanför den heta pannan och tinningarnes pulsar slogo takten, klippte den långa natten i småbitar, som sekundvisaren på ett ur. Hänemot morgonstunden reste hon sig upp; det var lönlöst att söka sömn—hon satt och stirrade ut genom fönstret öfver det förbiilande landskapet, der dimmorna började skingras som spöken för den gryende solen.
Då hon vände blicken inåt igen såg hon från den motsatta soffan ett par ögon som betraktade henne. Dessa ögon tittade fram ur ett hvitt och fett ansigte utan uttryck; men ögonen sjelfva hade ett uttryck af godhet.
»Det går inte att sofva?»
»Nej.»
De två reskamraterna komma i samspråk. Den blekfeta kvinnan var en fru från Malmö och samtalsämnet var gifvet då det visade sig att hon kände Alma Hagberg. Hon talade om henne som småstädernas firade dansdocka, dröjde med ogillande vid hennes emanciperade idéer och hennes fallenhet för kurtis, berättade till sist med diskret förtrolighet att hon ändå, med alla sina fel och brister, skulle komma, att göra ett alldeles ovanligt godt parti. Hon var nemligen hemligt förlofvad med en grosshandlare i Malmö—en smula fet, men annars en ovanligt hygglig karl…