Fru Zimmermann hörde på med en känsla af invärtes raseri. Hon trodde icke på allt det lösa skvallret, men från dess bakgrund lyfte det sig med ens upp emot henne ett ansigte som hon tyckte sig känna. Hvarifrån? Jo, nu mindes hon det: det första ofördelaktiga intrycket af den unga flickan fick hon här igen, lifslefvande. Något bortskämdt och tilltagset—kyla—en sjelfkär djerfhet.
Och den feta, goda frun hade sagt ett par ord som med ens gaf denna bild sitt ljus: en tom dansdocka.—
Alma mötte henne vid stationen i Lund. Hennes glädje öfver återseendet var uppriktig och okonstlad. Hon hade tårar i ögonen. Och vid sidan af fru Zimmermann vandrade hon genom stadens gator, förbi sina bekanta, i hvilkas uppspärrade ögon hon kunde läsa ett frågande: hvem är den höga, allvarliga damen, som fröken Hagberg går med.
Hon talade och skämtade, var i det mest strålande humör. Men fru
Zimmermann var kall.
Ändtligen nådde de stadshuset, der Alma beställt rum. Och förmiddagen släpade sig fram, trögt och tungt. I detta stela, otrefliga hotellrum bodde ingen förtrolighet.
Vid middagstiden väntades William; modern hade berättat att hon telegraferat till honom.
»Går du till tåget?» frågade hon den unga.
»Ja, naturligtvis. Går du inte med?»
»Nej. Jag är trött. Jag vill helst slippa.»
Hon trodde ännu att om de blott finge träffas och tala med hvarandra skulle allt bli som förr.