Wille följde efter henne med en känsla af tvång och obehag. Han skulle helst velat ha en anledning att vända om.
Mulattskan slog upp dörren till ett upplyst rum och lunkade sedan med sina mjuka klumpiga steg nedför trappan igen, till sina egna regioner.
Fru Zimmermann stod och ordnade ett draperi vid ena fönstret. När sonen kom, lade hon ifrån sig hammare och spik.
»Jag har icke i ordning ännu», sade hon och räckte honom sin hand, »men jag har en förnimmelse af att jag kommer att trifvas här. Jag har farit som på dagsverke mellan möbelhandlare, trädgårdsmästare och allt slags folk. Hur tror du här blir?»
Med en oskön men kraftig rörelse stödde hon ena handen mot höften medan hon med den andra gjorde en åtbörd utåt rummet.
»Bra.»
Han såg sig omkring med lindrigt förvånad uppsyn. Han hade synbarligen väntat sig något helt annorlunda.
Det var ett underligt, gammaldags rum med tre hvälfda fönster vettande åt två håll, och med mörka träpanelningar hela väggen utefter i stället för tapeter.
»Han, som rår om huset är troligen ett original», sade modern. Det märks på allting att han icke vill ha det som andra menniskor och det tycker jag om honom för. De här nakna, kalla väggarne kunde jag emellertid icke hafva och icke heller fönstren utan minsta draperi för, fast det är vackert med den der glasmosaiken i nedersta rutorna. Derför har jag gjort så här. Det ser ju riktigt orientaliskt ut. Hela min samling af tyger, kuddar och mattor har kommit mig till god nytta. Just här gör den verkan.»
»Jaha. Men hur kan det vara, att ett sådant hus hyres ut?»