»Ja, men man skulle nästan inte tro det, när man ser hur spårlöst ditt sexveckors uppehåll i Paris gått förbi.»
»Es ist die alte Geschichte: räfven och rönnbären.—Men kan du vigga mig en tia ska' jag se till att ursäkta dig.»
»Inte ett öre! Vore min mamma inte så stilig skulle jag vigga af henne sjelf.»
»Hon ser ut som en spanjorska.»
»Jaha, och du ser ut som en—» han kunde icke finna rätta ordet i hast.
Den andre reste sig upp.
»Fundera på saken så länge tills vi råkas. Jag viker bord i foyern.»
De två nickade åt hvarandra och gästen försvann.—
Följande kväll vid åttatiden gick Wille Zimmermann öfver en liten illa stenlagd gård, steg upp för en stentrappa och ringde på hos sin mor. Mulattskan öppnade.
»Frun är deruppe», sade hon på sin brutna svenska i det hon sträckte sig in och tog en lampa på köksbordet. »Jag vill gå före och visa vägen.»